Den privata yrkesmänniskan

Under ett av seminarierna på Moving Images togs ett mycket intressant ämne upp. Ett ämne som jag bara måste få ventilera mina tankar kring.

Det uppseendeväckande ämnet gällde en lärarinna som, i utbildningsväsendets värld, är en föregångare i sitt skråväsende. Det som gör henne unik i sin roll som lärare, var att hon hade kontakt med sina elever efter arbetstid via Facebook.
Eleverna kunde kontakta henne direkt gällande studierelaterade spörsmål. Allt efter klockan 17:00. Banbrytande, på sitt sätt, då utbildningsväsendet är känt för att helst inte anamma moderna rön gällande studieteknik eller lärandeprocess. Här har vi en person som inte gör skillnad på arbetstid och privat tid. Eller?

När diskussionerna började bli mer djuplodande berättade lärarinnan att hon hade två konton på Facebook: Ett privat, och ett för kontakt med sina elever.

Exakt här går en säkring hos mig. Varför i hela friden har hon det?

I direkt gensvar ställer Lars Mogensen, som var moderator för tillställningen, frågan varför hon har valt att ha två konton. Hennes svar var ungefär att hon helst vill dela på sitt privata liv och sitt yrkesliv. Ett svar som man idag förmodligen kan förvänta sig från majoriteten av folk med traditionella yrken.

Denna fråga är såklart betydligt större än den ovanstående personens egna ställningstagande, men frågan i sig är oerhört intressant. Finns det egentligen en skillnad mellan den privata och den professionella personen? Om ja, varför? 

Min personliga inställning är att en person som gör skillnad på sitt privatliv och arbetsliv, med all sannolikhet har någonting att dölja. Även om det inte nödvändigtvis betyder att det handlar om det, så är det min spontana reaktion. Varför skulle man annars vara så mån om att dölja vilka man umgås med, vad man sysselsätter sig med, vem man är sambo med o.s.v. bara för att klockan har slagit över 17:00? Innebär detta att lärarinnan i fråga inte skulle tycka det vore konstigt om hennes elever skapade speciella konton för kontakt med henne? Vad sänder det för signaler till folk om man inte vågar visa sitt rätta jag?

I dagens samhälle är termen "Det personliga varumärket" mer aktuell än någonsin. Man kan ganska snabbt få en god bild av vem en person är genom att Googla denne. Förutsättningen här är såklart att personen ifråga har tillräckligt med närvaro på Internet för att bli indexeringsbar.

Dock finns det få saker som gör mig mer misstänksam än när man Googlar någon utan att få fram några träffar... Det är riktigt obehagligt.

Ni kan se konferensen i sin helhet på Moving Images Bambuserkanal.

// Calle

Edit: Moderator under sessionen var inte Anders Mildner, utan Lars Mogensen.