Var tredje företag köper sökord...

...Men hur många äger och förvaltar sin identitet, på riktigt?

Idag läsa på Dagens Media att hela 66% av sveriges annonsörer använder sig av sökordsmarknadsföring. Först blev jag riktigt förvånad. Det är ju fantastiskt att fler och fler företagare börjar fatta grejen, tänkte jag.

Men allt eftersom jag började analysera det hela är min känsla att företag generellt de facto faktiskt börjar få en sorts medvetenhet om att det är viktigt att "synas på nätet", men att tänket allt för ofta inte går hela vägen fram.

Hur många företag äger egentligen sin profil på Internet idag? Inte många ärlighetens namn.

Ett av skräckexemplen är utan tvekan SJ, som vid ett flertal gånger har både ignorerat upprörda kunder och gjort halvhjärtade försök till att styra upp opinionen i den sociala sfären. Det räcker inte.

Skärmdump från en av Facebookgrupperna mot SJ.

Snart kommer framförallt medelstora och stora företag att inse att vanvård av varumärket bland "the little people" som BP skulle ha sagt, kommer att få ödesdigra konsekvenser. Det har aldrig varit så enkelt att starta negativ opinion som idag, och dessutom behövs förhållandevis lite som trigger för att skapa negativa folkrörelser på Facebook såväl som Twitter. 

I morgondagens företagsstruktur kommer det att vara en självklarhet med en grupp människor som på heltid arbetar med PR-frågor i alla de mediala rummen, inte bara i de finkulturella massmedierna.

Min uppmaning är till alla företagare som är måna om sitt renomé att söka efter sitt företagsnamn på de sociala plattformarna, vem vet, du kanske kan vända opinionen?

// Calle

Alla gillar hip hop

Vad är detta för farsot? Det spelar ingen roll vilken kommersiell radiostation jag rattar in. Överallt spelas dessa anskrämliga reklamspotar som får även de mest avdankade varumärkesstrateger att få sura uppstötningar. Vad är det då jag talar om? Jag talar givetvis om missbruket av klämkäck rap i reklam.

En gång i tiden, tiden då företagare nyttjade sunt förnuft gällande förvaltningen sina kunders mer eller mindre positiva attityd jämt emot sina varumärken, skulle det vara helt uteslutet att förnedra sig själva med produktioner som fick ett varumärke att framstå som oseriöst och framförallt omdömeslöst. En säker död, på sikt.

Prio nummer ett när det gäller all marknadsföring är att tilltala sin målgrupp. Målgruppen skall kunna identifiera sig med varumärkets värderingar. Skolexemplet på detta är Harley Davidson som förmedlar sex, drugs and rock n roll i precis rätt blandning för att behålla sin kundskara, eller t.o.m. skapa s.k. varumärkesambassadörer. Tala till bönder på bönders språk med andra ord. 

En ny trend är att göra tvärt om i många hänseenden, och här är rapspotarna ett lysande exempel.
Jag skulle verkligen vilja veta hur en reklammakare tänker när denne försöker att skapa en spot som skall attrahera medelålders personer, boende i villa med hund och kombi, med hjälp av ett budskap där man rappar om lågrpismat? Eller varför inte rappa om byggvaror, det finns exempel på det också, det lär ju gå hem hos generationen som är uppvuxen med Tomas Ledin och Rolling Stones...


Det blir inte mer fel än så. Skärp Er, och analysera Er målgrupp, annars är ett #EpicFail på ingående. Var så säker. Och till Er som säljer utrymmet uppmanar jag Er att våga ifrågasätta, en missnöjd kund kommer inte tillbaka.

// Calle

Jag har semester

Jag har semester och återkommer den 9:e augusti.

// Calle

Svar på tal: Det nya svarta

Det har blivit vanligare och vanligare att företag gör rip off:s på varandras reklamproduktioner för att stärka sina varumärken.
Exemplen är många, men ett aktuellt fall är mobiloperatören 3 som stal Telenors maskot "Frank" för att belysa hur pass mycket bättre utbud de hade.

Detta är på många sätt ett smart sätt att stärka sitt eget varumärke och öka top of mind. Förutsättningen här är dock att det görs på ett bra sätt. Nedan finner Ni ett skolexempel på detta:

Vi börjar med den första, ursprungsfilmen som kommer från BMW.


Snyggt filmat. Snygg motorcykel. Bra stämning. Känslan av tysk ingenjörskonst genomsyrar produktionen och förmodligen tilltalas målgruppen.

Nedan finner Ni den utmanade filmen från motorcykeltillverkaren Aprilia. Riktigt kaxigt och under bältet på ett snyggt sätt. Jag gissar på att man har gjort produktionen lite slarvig medvetet, allt för att belysa att det är resultaten som räknas...



Vad tycker Ni? Snyggt, eller hur?

// Calle

Den privata yrkesmänniskan

Under ett av seminarierna på Moving Images togs ett mycket intressant ämne upp. Ett ämne som jag bara måste få ventilera mina tankar kring.

Det uppseendeväckande ämnet gällde en lärarinna som, i utbildningsväsendets värld, är en föregångare i sitt skråväsende. Det som gör henne unik i sin roll som lärare, var att hon hade kontakt med sina elever efter arbetstid via Facebook.
Eleverna kunde kontakta henne direkt gällande studierelaterade spörsmål. Allt efter klockan 17:00. Banbrytande, på sitt sätt, då utbildningsväsendet är känt för att helst inte anamma moderna rön gällande studieteknik eller lärandeprocess. Här har vi en person som inte gör skillnad på arbetstid och privat tid. Eller?

När diskussionerna började bli mer djuplodande berättade lärarinnan att hon hade två konton på Facebook: Ett privat, och ett för kontakt med sina elever.

Exakt här går en säkring hos mig. Varför i hela friden har hon det?

I direkt gensvar ställer Lars Mogensen, som var moderator för tillställningen, frågan varför hon har valt att ha två konton. Hennes svar var ungefär att hon helst vill dela på sitt privata liv och sitt yrkesliv. Ett svar som man idag förmodligen kan förvänta sig från majoriteten av folk med traditionella yrken.

Denna fråga är såklart betydligt större än den ovanstående personens egna ställningstagande, men frågan i sig är oerhört intressant. Finns det egentligen en skillnad mellan den privata och den professionella personen? Om ja, varför? 

Min personliga inställning är att en person som gör skillnad på sitt privatliv och arbetsliv, med all sannolikhet har någonting att dölja. Även om det inte nödvändigtvis betyder att det handlar om det, så är det min spontana reaktion. Varför skulle man annars vara så mån om att dölja vilka man umgås med, vad man sysselsätter sig med, vem man är sambo med o.s.v. bara för att klockan har slagit över 17:00? Innebär detta att lärarinnan i fråga inte skulle tycka det vore konstigt om hennes elever skapade speciella konton för kontakt med henne? Vad sänder det för signaler till folk om man inte vågar visa sitt rätta jag?

I dagens samhälle är termen "Det personliga varumärket" mer aktuell än någonsin. Man kan ganska snabbt få en god bild av vem en person är genom att Googla denne. Förutsättningen här är såklart att personen ifråga har tillräckligt med närvaro på Internet för att bli indexeringsbar.

Dock finns det få saker som gör mig mer misstänksam än när man Googlar någon utan att få fram några träffar... Det är riktigt obehagligt.

Ni kan se konferensen i sin helhet på Moving Images Bambuserkanal.

// Calle

Edit: Moderator under sessionen var inte Anders Mildner, utan Lars Mogensen.

Media Evolution / Moving Images

Jag på plats på en av årets höjdpunkter för mediefolk i Skåne.



Moving Images har aldrig gjort mig besviken så här långt, och med tanke på agendan idag tror jag att det kommer att bli en bra dag.

Livesändning: http://movingimagesmalmo.se/2010/

Back channels:

Twitter: #mim10

Twingly: http://live.twingly.com/mim10

// Calle

Blogginlägg via iPhone

Weapons of mass silence

Incidenten med Ship to Gaza har förmodligen inte gått någon förbi. Åsikterna kring det som skedde går isär. Båda parter i konflikten är inte sena med att hänga ut varandra, i mer eller mindre infantila utspel, som den som kastade först.

Jag läste på SvD om hur den Israeliska militären kontrollerade informationsflödet under ingripandet. Med "kontrollera" menar man alltså att alla jornalister och andra personer som eventuellt kan påverka opinionen, inte får göra detta innan Israel lämnat sin version av det hela.
Det finns även uppgifter om att de Israeliska soldaterna som intog skeppet konfiskerade all typ av utrustning som presumtivt kunde dokumenterat Israels ombordstigning och ingripande på båten. Vad är nästa steg? Bränna böcker på bål?

Detta är för mig riktigt bisarrt, och i min mening ett brott mot det fria ordet. Man blir förundrad över Israels massiva PR-apparat för att styra opinionen mot deras version av vad som hände. Personligen så tycker jag att de försöker för mycket för att vara övertygande. Men vem är förvånad, egentligen?

Turkiet har förmodligen allt att vinna på att låta den dokumentation som finns tala för sig själv, och låta Israel köra sin PR-maskin i bott. Och i ärlighetens namn, Turkiet har inte direkt något att förlora på trovärdighetskontot idag.

Jag tycker att Magnus Betnér sammanfattar det hela ganska väl i det här klippet:




// Calle